Att få sitt hjärta sönderslitet och krossat

Jag kommer ihåg bilden på din telefon där en tjej som ger sitt hjärta till en kille och han säger: Det kommer aldrig att gå sönder och jag ska ta hand om det. Du hade bilden som bakgrundsbild och jag visste att jag hade hittat någon som aldrig skulle slänga iväg mitt hjärta. Därför var jag så oberedd på att det skulle kastas på marken och bli trampat på.

Jag vaknar upp, börjar gråta och förstod att jag har blivit behandlad på det mest fruktansvärda sätt en människa kan bli behandlad på. jag, lilla jag som inte har gjort dumt. Det gör så ont i hela mig, det känns dom att hela jag är ett sår som någon häller salt i och det får mig också att förstå att du innerst inne inte var lika förälskad i mig som jag var i dig. Jag tänker att det var ett sätt för dig att få slut på det hela och att du inte hade modet att säga det till mig och se mig så ledsen. Jag tror att du inte vågade och gjorde det värre. Men vad vet jag om det? Det ända jag vet är att jag inte var den ända för dig, det var inte bara jag i ditt huvud utan någon helt annan också.

Men jag ska acceptera att jag måste laga allt själv innan jag kommer kunna våga ge mitt hjärta till någon och det är ditt fel. Jag ska acceptera att jag inte får vara med den jag vill vara med som mest i hela världen. Jag ska acceptera att jag är ledsen och att det är okej. Jag ska acceptera att tårarna på mina kinder är där för att jag sörjer att jag har tappat det viktigaste i mitt liv och jag ska acceptera att jag har blivit behandlad som skit men att jag måste resa mig upp sakta men säkert!  

Känslan i kroppen när jag fick reda på vad du gjorde är så obeskrivlig. Jag har varit så förkrossad och ledsen men även så jävla förbannad och ibland så har jag känt mig så liten, osynlig och otillräcklig. Jag har legat vaken på nätter och bara skakat och mått illa. Jag har haft svårt att äta för att jag känt mig illamående dygnet runt i över en vecka. Jag har gråtit mig till sömns alla nätter som jag inte har sovit bredvid någon. 

Så mycket som jag har gjort för en person som har betytt allt,  lagt ned så mycket kärlek till någon man har tyckt synd om och så efter en lång tid så får man veta att all tid man har lagt ner på kärlek och sorg inte har spelat någon roll för ingenting har varit sant. Jag har förlåtit gång på gång för att jag litar på människor för mycket och för att jag älskade honom. Jag vill kunna ge människor en andra chans, men om man inte tar den då är man hjärtlös.  Jag trodde att det skulle få honom att inse att jag faktiskt är en bra flickvän som kan ge nya chanser. Men nej han tog inte vara på hjärtat som han lovade att ta hand om  utan istället hoppade han, slog, högg, trampade, boxade, slängde, rev och slet sönder det. Han insåg inte hur mycket han hade, hur stolt och glad han skulle vara för allt han hade. Men nej han hade väskan fylld med diamanter men ville ha guld. Han blev aldrig nöjd. Och att lögner fick honom att må bra. 

I vissa stunder känns det som att det fortfarande är vi och att han snart kommer ner till mig med en buss som vanligt. Men nej. Det kommer aldrig att hända igen. Jag beslöt mig för att jag inte ville säga upp kontakten med honom helt och hållet för det skulle jag aldrig klara. Jag kan inte bara slå ihop händerna och aldrig mer prata med honom. Jag vill kunna prata med honom och fråga om jag har frågor om allt som hände. Han vet så mycket om mig och han kan mig in och utantill. Jag klarar inte att släppa taget och det betyder att han fick en chans att bevisa att han var ledsen och ångrar det som hände. 

Det känns som att hela alltet är en fet jävla lögn. Mitt förtroende är förstört för andra och jag vet inte om jag kommer kunna lita på någon igen.

Hur ska jag våga ge bort mitt hjärta igen efter att det fallit sönder? Min fråga är: Hur lång tid kommer det att ta? jag vill kunna lita på folk men hur ska jag våga det nu? Allt är så rasat!