Jag håller hjärtat mellan tummen och pekfingret. Jag ser hur både du och jag har markerat våra tänder på det för att vi helt enkelt inte kunde låta bli att bita på det. Rent guld, för att på något sätt bevisa. Men hur ska jag veta om det var sant det du ville bevisa? Kanske var det bara ett skal som fick mig att tro. Kanske det. När jag ser på det så vet jag inte riktigt vad jag ska känna och det är helt okej för mig. Det blänker och ger mig så mycket minnen. Jag minns hur jävla lycklig jag blev när jag öppnade asken och såg det. Det var så fint. Alldeles blänkande och fint. Det var mitt hjärta som du gav till mig. Ett hjärta som bara jag hade. Idag vet jag inte ens vad han gör längre. Han kanske har givit någon ett annat hjärta i guld som skimrar lika fint som mitt gjorde.