Nu när jag tänker efter så hade hans otrohet redan startat ca ett halvår innan, det gick bara utför efter det. Det blev bara värre och värre. Han ljög, skrev med andra, fick bilder utav andra, var med andra men jag var så blind och tänkte inte alls att det var otrohet... Jag önskar att jag hade öppnat ögonen och faktiskt sett vad som var på väg att hända men jag förlät gång på gång men tillslut var det fan nog. 

Jag vill bara säga till alla er där ute som har en partner att, ta INGEN skit och öppna era ögon. Ingen förtjänar att bli så sårad som jag blev. 

 

Jag är bara så jävla glad just nu, för ca 4 månader sen var jag längst ner på botten. Men jag reste mig långsamt och sakta men säkert. Jag festade, umgick med mina vänner, började gymnasiet, träffade massor utav nya vänner, såg en annan sida utav otrohet och så träffade jag någon som jag idag tycker väldigt mycket om. Han bara dök upp från ingenstans. ''Hej, hur är det?'' stod det. Idag två månader senare så kan jag säga att jag tycker om honom väldans mycket. Han är mogen och harmonisk och jag trivs verkligen i hans sällskap. Han har en bra humor och är väldigt fin att titta på. Han har fått mig att komma tillbaka. Jag vet att mitt hjärta när som helst kan bli utslitet och krossat, men nu är jag inte orolig för att det ska hända. Det känns bara bra.

Han är någon som jag kan luta mig emot och han lyssnar på mig. Jag vet att jag hade en inställning för att vara singel i typ resten utav mitt liv, haha. Men han bara dök upp och det bara BOOM BAAM. Och nu sitter jag här och längtar som ett as tills i morgon kväll då jag ska få träffa honom igen. Han har en sådan inverkan på mig. Jag kan titta på honom när han pratar och bara granska honom. För att när han är som mest ovetande så är han som vackrast. 

 

Jag får allting att låta så klyschigt men jag kände helt enkelt för att skriva av mig lite. pusssssssss