src="https://static.blogg.se/public/js/script_blogg.js">

Titta upp

Jag gick in på stationen och satte mig. Sekunden efter så kom en man in med sin hund, han pratade med den och satte sig på en bänk en bit ifrån mig. Mannens hund var jättefin och hon lade sig ner med ena tassen över den andra. Det var en till man på stationen som satt och tittade ut i luften. Jag tog upp min mobil som jag alltid gör när jag väntar på bussen eller förövrigt väntar på något. Det är ett bra tidsfördriv. Jag hör genom mina hörlurar att mannen med hunden börjar prata med den där killen som satt för sig själv när vi båda kom in på stationen.

 

-          Kan du engelska? Hör jag efter en stund och förstår att han pratar med mig. Jag tar ut ena hörluren och svarar ’’yes’’.

 

 Jag tittar på honom och han säger att den tysta snubben kommer från New York då jag genast kommer att tänka på Gossip girl, de höga husen och all trafik. Jag nickar och mannen med hunden har en tysk brytning och frågar om jag alltid sitter med min mobil i nyllet. Jag svarade att jag oftast har den och att det liksom är min vardag. Han sa att han ser ungdomar varje dag och att alla sitter med dem hela tiden. Han frågade mig vad det var jag gjorde på mobilen och jag svarade att jag skriver och läser på sociala medier. Han undrade varför vi ungdomar aldrig pratade med varandra, att vi istället sitter själva med våra mobiltelefoner. Varför pratar ni inte med varandra och lär känna nya människor?

 

Den frågan fick mig verkligen en tankeställare. Förstå hur mycket vi missar genom att titta ner på en skärm och avskärma oss från omvärlden med musik i öronen. Tänk om vi istället skulle kunna börja prata med någon ny människa och till och med påbörja en vänskap. Förstå vad vi missar hela tiden, så många ögonblick som vi går miste om genom att inte höra eller se vad som händer i omgivningen. Tänk om vi skulle få vara med om att någon får världens asgarv på tåget eller att vi skulle få oss ett gott skratt om vi bara tittade upp från skärmen och se någon halka på en isfläck. Eller något som faktiskt är hemskt är att vi inte skulle höra någons rop på hjälp om det skulle inträffa. Vi skulle kanske kunna hjälpa någons liv men vi går istället isolerade i vår egen bubbla med musik i öronen så att vi inte kan höra något annat.

 

Varje människa bli bara mindre och mindre social och vi blir blyga för främmande människor, förutom på fyllan såklart. Där kan alla göra vad som helst och prata med vem som helst. Jag tycker att det är så synd att det faktiskt är såhär. Men min generation är uppvuxen med det här och det är så svårt att slita sig ifrån det. Jag menar, jag blev verkligen positivt överraskad att den där mannen startade en konversation med mig även fast vi aldrig hade träffat varandra innan. Är det bara jag som känner såhär? Skulle någon annan bli avskräckt om jag bara började prata med dem från ingenstans? Jag vågar inte påbörja en konversation med någon som sitter med hörlurar på tåget. Det känns som att man stör. Men när jag tänker efter så skulle jag ta ur mina hörlurar och höra vad den främmande människan ville säga och om det skulle leda till en konversation så varför inte fortsätta prata och säkert lära sig något nytt! ? I framtiden ska jag vara mer öppen för samtal med främmande människor. Jag vet inte om jag själv skulle våga starta en konversation med någon random på bussen men jag vill verkligen jobba på det.

 

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Tråååååååkigt, blogga om nått kul :p

Svar: Vad vill du läsa om, kommentera!!!!!!
Maja Alshorn

2015-02-06 @ 06:29:37
Postat av: Anonym

berätta om hur en vanlig dag är för dig i skolan :p

2015-02-17 @ 20:12:17

Kommentera inlägget:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: